Mobillös och lycklig

Varje morgon stressar jag som en galning för att hinna till pendeln. Jag bör dock poängtera att det varken är pendelns eller min bostads geografisk läges fel, snarare min tidsoptimism. Som ett yrväder stormar jag genom lägenheten, föreställer mig hur jag ska hitta den urbrunnen samma eftermiddag när jag kommer hem och drar därför ur en massa kontakter och vidtar andra omotiverade försiktighetsåtgärder. Samtidigt går jag igenom min packning i huvudet, SL-kortet i höger jeansficka, plånboken, jo visakortet var med, leg då, mm, det också. Matlåda, check, matteböcker, penna, a det tror jag. Mobilen!
Efter mitt hysteriska irrande, med vetskap om att pendln går om 10 snabba minuter, inser jag att jag glömt mobilen. Nej just det, den är ju inte laddad, tänker jag, och minns då jag fann den stendöd i min jackficka kvällen innan. Jag struntar i mobilen, rusar ut, låser, hinner till pendeln och dagen går.

Inte förrän jag sitter på pendeln, på väg hem igen, känner jag ett behov av mobilen.
Egentligen är det en konstig impuls. Tjejen som sitter mittemot mig pratar i sin telefon. Med en kompis av allt att döma. Jag känner att jag kanske skulle ringa någon. Jag vet inte vad det beror på. Vill jag också känna mig lika viktig och omtyckt som den där mobilpratande personen verkar vara? När jag kommer på att jag inte har mobilen med mig gör det mig inget.
Jag börjar fundera på min mobillösa dag. Är det egentligen motiverat att ha med sig den där nedrans apparaten varje dag?
En sak mindre att oroa sig för att tappa bort. Visst är det skönt att kunna ringa någon om man känner att man behöver det, men det är ju sällan akut, inget som inte kan vänta. Mm, den är smidig att ha om jag "tappar bort" mig på campus, men oftast löser det sig ändå.
Visst kan det vara så att andra hoppas att jag har mobilen med mig. Mamma t.ex. Är det kanske egoistiskt av mig att bara resonera utifrån hur ofta jag själv behöver kontakta någon.. mm, kanske lite.

Ändå undrar jag om man inte är lyckligare ju färre forum man är ansluten till och alltid nåbar på. Inte för att jag får vara ifred, utanför att jag slipper veta hur många det är som inte hör av sig.